Redan vegetarianismen och veganismen har under hela 1900-talet haft splittring som normaltillstånd. Det har inte hindrat att dessa grupper vuxit i storlek. Kanske är det splittringen som starkt bidragit till en stadig tillväxt. Tack var klimatfrågan har tillväxten ökat ännu mer under 00-talet och 10-talet.
FN:s klimatpanel med sina slutsatser om de främsta orsakerna till global uppvärmning har haft ett inflytande på vegansk livsstil som inte hade kunnat uppammas av egen kraft. Klimatfrågan har utmanat de gröna idéerna som funnits i Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Feministpartiet och nu även det nytillkomna Vändpunkt. Klimatfrågan har också tvingat de andra gamla partierna att förhålla sig till den nya spelplanen. Per Garthon, grundare av Miljöpartiet, har snabbt kommenterat tillkomsten av ett nytt miljöparti, som en förbannelse i likhet med Spaniens situation. Där finns åtta miljöpartier enligt Garthon, men inget är tillräckligt stort för att ta plats i det spanska parlamentet – Cortes Generales.
De gröna idéerna har visat sig vara starka och långsiktigt bärkraftiga. Det har medfört att alla partier har gröna inslag. En sådan utveckling är fullt möjlig även i fortsättningen, men då krävs något mycket mer än vad som hittills uppvisats hos Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Feministpartiet och det nytillkomna Vändpunkt. När, vad och hur är partiernas egen huvudvärk. Socialdemokrater, Liberaler, Centern, Moderater och KD får det ännu svettigare att utforma och föra ut trovärdiga gröna utspel. Sverigedemokraterna kommer nog sist i kön därför att man redan arbetar med många frågor där strategin är att vara som andra, t ex i EU-frågan.
Läget kan sammanfattas sålunda, att det finns två möjliga linjer. Ett: fortsatt utveckling med fragmentisering av gröna frågor, med fragmentering av miljöpartier som följd. Två: en utveckling där befintliga partier utvecklar sin gröna politik, som utestänger fler nya miljöpartier. I båda linjer kan man ägna sig åt systemkritik, eller inte.